Det känns som att en inläggning på psykiatrisk klinik är enda vägen ur det prekära läge jag befinner mig i. Hallisar och negativa symptom slag i slag håller på att ta the knäck på mig. Idag eller imorgon blir det ett samtal till mina kompisar på akutenheten då jag törstar efter lindring av min psykiska sjukdom. Va' fasen, man kan bryta en arm utan att bli stigmatiserad, att knäcka hjärnan låter sig inte göras utan spott och spe. Jag drar i mig min sista whisky och går därefter in på starkölen. Lindring måste till och den hittar jag oftast i botten på en burk eller flaska. Jo, jag har bett till Gud och att Han ska visa mig nåd. Alternativet är att supa ihjäl mig, men det tar ju minst ett år. Jag kräfva lindring här och nu. Ska jag behöva gråta till mig en inläggning på psyket?

MVH/Herr X